dressyrdrommar.blogg.se

Hej Tänkte berätta varför jag började rida igen, efter ett fem år långt uppehåll. Jag är uppväxt på en gård på gränsen mellan Närke och Västergötland. Mamma och pappa har haft kossor, hönor, grisar och när jag fyllde 9 år så köpte de två ridhästar och lånade en travhäst för att ta föl på. En av dom två ridhästarna var Medusa, en halvåring, så liten var hon när hon transporterades hem till oss från sin uppfödare utanför Kumla. Jag blev förstås väldigt glad åt den söta lilla hästen, som i sin tur inte blev särskild glad när hon såg mig. Medusa har alltid haft en sur uppsyn, och någon gång har min mössa fått en flygtur.

 

Jag gick på ridskola i perioder från att jag var 7 år, men när jag var 13 så blev jag intresserad på riktigt och började rida både lektion en dag i veckan på en ridskola, övrig tid var jag hemma i stallet och fick rida Medusa - som då bara var 5 år. Sen red jag mer eller mindre intensivt tills jag födde mitt första barn, E för fem år sen. Barn 2 (A) kom efter två år och avbrottet från ridning förlängdes.

 

Förra hösten bjöd en arbetskompis med mig till hennes föräldrar och jag fick rida en stor maffig, tysk, vallack. Jag fick mersmak och snart stod jag hemma i mammas stall och sadlade hennes yngsta yrväder (Farina). Vi kom överens om att jag kunde låna Farina och jag hittade snabbt en ledig stallplats i ett stall där jag tidigare varit inhyrd med Medusa. Det blev inte riktigt som vi planerat, för efter att jag ridit Farina kanske 10 gånger så åkte jag av. Dundrade i backen och blev helt livrädd. Vi planerade om, eftersom stallplatsen redan var bokad och med mig fick jag istället Medusa - som nu hunnit bli 19 år och som mamma haft de senaste fem åren.

 

Medusa flyttade in och jag hade fortfarande räddfjärilar i magen. Varje uppsittning kändes så jobbig. Ibland kunde jag sadla och sitta upp på utanför stallet för att skritta 50 meter och i panik sitta av och istället promenera resten av turen. Det var så tråkigt, och jag slets mellan att känna ångest inför ridningen och att längta efter den. Ganska snabbt berättade jag för mina stallkompisar hur jag kände, och Lolu (som också har häst i stallet) hjälpte mig att rida Medusa. Jag hade en plan att jag skulle rida tre gånger per vecka - hur kort eller lång turen än blev, på hästryggen skulle jag sitta tre gånger varje vecka. Övriga dagar så red Lolu och jag gick och joggade bredvid.

 

Nu har det gått fyra månader, och jag brukar skoja att jag inte längre tänker mer än två gånger att det är otäckt innan jag sitter upp. Jag rider tre gånger i veckan, men oftast fler gånger. Vi har hittat en tränare som vi trivs med och som hjälper oss att träna upp oss båda. Om ångesten - glädjen med ridningen var 90-10, så är den nu mer 30-70. Vissa dagar tänker jag på att någon gång kommer jag nog våga rida andra hästar än Medusa, och några enstakat dagar har jag modigt tänkt - jag kommer nog att våga rida Farina igen.

 

Jag håller mig till dressyr, även om jag tycker att det kan vara kul att studsa över små hinder ibland. Nu är mitt största fokus inte tävling, utan att Medusa får hålla sig fräsch så länge som möjligt.

 

/ P